Igår ringde jag till Marieberg IK för att kolla om det var okej att jag tränade fotboll med dem. Marieberg är ett område rätt nära där jag bor. Ja visst inga problem, cyklar du eller ta du bussen? annars hämtar jag upp ett gäng vid Harrys vid hamngatan mitt inne i stan om ca 40min, är där om du vill ha skjuts sa tränaren. -Jag cyklar för ni tränar väl på Kungsholmen? -Nej det känner jag inte till, våran plan ligger ca en mil utanför staden på väg mot Kumla.
Kumla? Det ringer en liten varningsklocka men den försvinner snabbt eftersom jag bara har nu 30min på mig att ta mig till stan. Jag googlar Harrys, men hittar inget utan hittar ett ställe som heter Restaurang Harry B James American Bar & Steakhouse som ligger nära Hamngatan. Det måste ju varit det han menade, tänker jag och ringar in det på min karta som jag ständigt har med mig.
Jag packar väskan och snörar på mig inlinesen och ger mig av på min 2,5km långa färd in till stan. Jag kommer dit och tiden går, så jag ringer upp tränaren och frågar vad han är. -Jag är ju här. -Jag med. -Är du säker, vad har du för några byggnader runt dig? -Jag har NK, swebank och nån galleria. -NK? NK är ju i Stockholm. -Ja och samtidigt slår det mig, Kumla, fan Kumla ligger ju i närheten av Örebro.
Då hör jag någon småskratta i andra sidan luren innan han säger det jag redan har klurat ut, Jag är i Örebro inte i Stockholm. Jag börjar också småskratta och skyller allt på han som uppfann google och säger att vi får ta den träningen en aning gång. Han tycker också det låter som en bra idé.
Nu börjar det även regna och allt blir genast mycket jobbigare, mina inlines får inget fäste utan det känns som att åka skridskor med skenskydden på, plus att mina kullager blir fulla med grus och nu måste jag åka de 2,5km tillbaka i regn och blåst.
När jag åker hemåt i min ensamhet så kan jag inte annat än småskratta lite sådär finurligt för mig själv och tänka på vad tränaren sa till de andra han också skulle plocka upp.
Utklipp från Nerikes Allehanda:
"Årets historia är född och det är Maribergs IP som står för den i år. Det är en historia som kommer gå från generation till generation i evigheter, och den handlar om nyförvärvet från Stockholm som tänkte ta cyklen till träningen, men som aldrig dök upp."
Väl hemma så märker jag att jag glömt min bricka för att öppna dörren. Är det oturen som grinar mig i ansiktet eller är det uppväxten i Eringsboda, byn där du inte behöver låsa någonting men ändå får behålla det som har gjort mig såhär slarvig? Jag chansar på oturen. Frågan är, ska jag vänta på att Madde kommer hem eller ska jag ringa folk via porttelefonen så någon kan öppna till mig? Jag väljer det sistnämnda och börjar ringa. Först på det 8:e försöket svarar en gammal gubbe. Jag förklarar som det är och undrar om han kan öppna till mig. Efter ett mindre förhör på några minuter så öppnar han, dagen är räddad. Det är nog inte så stor risk att du läser detta, men tack för att du öppnade, du gamle man på våning 9.
/MrJim
Kumla? Det ringer en liten varningsklocka men den försvinner snabbt eftersom jag bara har nu 30min på mig att ta mig till stan. Jag googlar Harrys, men hittar inget utan hittar ett ställe som heter Restaurang Harry B James American Bar & Steakhouse som ligger nära Hamngatan. Det måste ju varit det han menade, tänker jag och ringar in det på min karta som jag ständigt har med mig.
Jag packar väskan och snörar på mig inlinesen och ger mig av på min 2,5km långa färd in till stan. Jag kommer dit och tiden går, så jag ringer upp tränaren och frågar vad han är. -Jag är ju här. -Jag med. -Är du säker, vad har du för några byggnader runt dig? -Jag har NK, swebank och nån galleria. -NK? NK är ju i Stockholm. -Ja och samtidigt slår det mig, Kumla, fan Kumla ligger ju i närheten av Örebro.
Då hör jag någon småskratta i andra sidan luren innan han säger det jag redan har klurat ut, Jag är i Örebro inte i Stockholm. Jag börjar också småskratta och skyller allt på han som uppfann google och säger att vi får ta den träningen en aning gång. Han tycker också det låter som en bra idé.Nu börjar det även regna och allt blir genast mycket jobbigare, mina inlines får inget fäste utan det känns som att åka skridskor med skenskydden på, plus att mina kullager blir fulla med grus och nu måste jag åka de 2,5km tillbaka i regn och blåst.
När jag åker hemåt i min ensamhet så kan jag inte annat än småskratta lite sådär finurligt för mig själv och tänka på vad tränaren sa till de andra han också skulle plocka upp.
Utklipp från Nerikes Allehanda:
"Årets historia är född och det är Maribergs IP som står för den i år. Det är en historia som kommer gå från generation till generation i evigheter, och den handlar om nyförvärvet från Stockholm som tänkte ta cyklen till träningen, men som aldrig dök upp."
Väl hemma så märker jag att jag glömt min bricka för att öppna dörren. Är det oturen som grinar mig i ansiktet eller är det uppväxten i Eringsboda, byn där du inte behöver låsa någonting men ändå får behålla det som har gjort mig såhär slarvig? Jag chansar på oturen. Frågan är, ska jag vänta på att Madde kommer hem eller ska jag ringa folk via porttelefonen så någon kan öppna till mig? Jag väljer det sistnämnda och börjar ringa. Först på det 8:e försöket svarar en gammal gubbe. Jag förklarar som det är och undrar om han kan öppna till mig. Efter ett mindre förhör på några minuter så öppnar han, dagen är räddad. Det är nog inte så stor risk att du läser detta, men tack för att du öppnade, du gamle man på våning 9.
/MrJim
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar