När jag stod där i köket med Bob Marley skönt gungandes i bakgrunden blev jag riktigt sugen på kladdkaka. Har inte bakat på flera år, men med ett förflutet som bagare och kladdkakespecialist satt receptet lika fastspikat som när Fille sitter i datorstolen då det vankas WoW. Och då ni, då sitter det fast, det vill jag lova. Så utan kakbok slängde jag ihop smeten på ett kick, smeten var gudomlig. Om "Kalle på backen" hade smakat den så hade han vrålat rakt ut "Mmm det är ju så det knullar i halsasatan". Sen efter hade han sagt, Gordon Ramsey släng dig i väggen.
Väl inne i ugnen såg allt bra ut, till en början. Sen blev allt bara skit. Vafan hände? Kakan var inte "ett med ugnen" om vi säger så, noll kärlek var det, zero, nada, nä ingenting inte ens en endaste liten gnutta. Men man tycker ju inte det borde vara något problem, för det är ju bara att köra på ändå, vem säger att det måste vara kärlek inblandat? Men inte kunde ugnen ens ställa upp på detta, han är ingen jag skulle vilja ha i mitt lag.
Hursomhelst så slet jag ut kakan snabbt som fan efter att jag upptäckt den brutala misshandel som ägt rum. Det visade sig att kakan hade livshotande skador och jag gjorde allt för att rädda den. Jag sprang till kylen, fick tag i vispgrädden, slet åt mig elvispen och började vispa så det skvätte grädde överallt. Kladdis andningar blev allt tyngre så jag tog med mig den nyvispade grädden och sprang till KladdisKakis. Fan! Jag glömde tallrik och sked, jag springer tillbaka, roffar åt mig det jag glömt och rusar tillbaka. Nu var det verkligen bråttom så jag hugger Kladdis i mitten med skeden för att rädda det som räddas kan. Jag får upp han på tallriken och dränker han med grädde. Nu hör jag att hans andningar blir allt mer regelbundna och han börjar vakna till liv igen, så då åt jag upp han, Mohohohoooooo.
I ett bageri nära dig/MrJim
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar