När man ska till Fridhemsplan kan man ta en väg genom ett litet skogsparti. Från början var det nog bara en stig med 3 olika trappor, men nu är det en grusstig bredvid trapporna. Där cyklar jag varje gång, så det är inget konstigt med det.
Jag kommer från asfalten och gör ett hopp och landar en bit ner på backen. När jag landar försvinner cyklen under mig och vurpan går inte att rädda. Dum som jag är så släpper jag inte styret utan slår rätt ner i marken med ansikte och kropp. Jag reser mig upp med löv i hela munnen och känner mig i ansiktet, men känner inga sår. Jag kollar kläderna, både jackan och brallorna är hela förutom lite fläckar, men det går ju alltid bort. Det visar sig att jag klarat mig utan större skador, lite skrubbsår på ben och händer och nån bula på smalbenet var allt.
Efteråt kom tankarna: är jag en dålig hojjare? Nej jag skyller på att det regnat som bara den och och det låg en massa blöta och jävligt hala löv just där jag landade. Så eftersom det var lövens fel att min cykel tappade fäste så kände de sig tvugna att rädda mig så jag inte skrapade upp mitt ansikte på gruset utan att jag istället fick en mjuk och len åktur på de blöta löven.
/MrJim
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar